Igår hade vi lite firande för mig. Hela familjen kom förutom Isabelle som har bleve sjuk igen:(
Fick bara massa braiga saker :)

Fick en Symaskin av min älskling,, HALLÅ en symaskin.. han skämmer bort mig min karl!! :) men hans byxer kommer nog ligga mycker under nålen ;)

 

Fick pengar och sminka av mamma och pappa.
Sen fick jag en sån där mobilhållare som man har på armen av brorsan, vad det nu heter?

En plattång av Nathalie och Anton. :D
En sylåda fick jag av "svärmor" och två trisslottor av jörgen (nitlottor:( )

 

Jag är supernöjd!! :) Jag uppskattar verkligen såna grejer som man får användning för och det var en väldigt bra dag! jag somnade som en stock efter lite lördagsmys i soffan med goding, min enda lediga dag så man uppskatta verkligen egentiden vi fick ihop.

 

Var även iväg och tränade igår, underbart! hoppas verkligen man kan komma iväg varje lördagmorgon, är ju så underbart och komma upp på mörran så där.

jag och lollo har även planera hela nästa veckas träning. LOVELY!! :)

 

Jag måste planera in så där för att det ska bli av, men även gillar jag när det kommer spontant. Men känns skönt och komma igång och jag jobbade emot förkylningen i lördags och hoppas den håller sig borta. Tycker alla blir sjuka om och om igen. Finns det någon som känner sig 100% frisk?!

 

Nu ska jag lägga mig i soffan och njuta av att va ledig i 2 timmar och 40 minuter....

 

puss på er!!

 

Idag vaknade jag tidigt. kändes dock som jag hade sovit i en evighet, men icke.
Klädde på mig och drog iväg och tränade. kände inte att motivationen fanns där. men höll igång i 40 minuter. Tänkte göra lite hemma gympa, men då ringa Nathalie och frågade om jag ville komma dit. att välja mellan lite träning,mat och städning så valde jag att åka till henne.

 

Hon har precis flyttat hemifrån och bor ihop med sin kille. En riktigt mysig lägenhet. Käkade och pratade i massor, jätte mysigt och jag älskar verkligen den kontakten vi har. Hon är ju som sagt min systerdotter. Men hon känns mer som min lillsyster/bästa vän. Eftersom det bara är 8 år mellan oss så, så börjar ju åldrarna jämna ut sig nu ;)

Vi kollade på bilder när hon och Isabelle var små.. Gudars dom kommer alltid vara mina små troll :)

 

jobbade även idag, gick väldigt fort. för det var bra folk som jobbade.
Fick även ett kort på min syster av Dimpe. Från någon resa posten gjorde. Och det var bara 2 år gammalt från att hon dog. så det var kul och se det och hon var SÅÅ fin på kortet. Kan erkänna att det var lite jobbigt och se det speciellt när hon var så himla fin och såg så lycklig ut på kortet!
Men jag blev som sagt väldigt glad över att jag fick kortet, det kommer jag vara evigt tacksam för! :)

 

Nu sitter jag här och har precis städat lite, var väldigt behövligt. Känns som motivationen för att städa inte riktigt har funnits, men kan inte ha stökigt hur länge som helst :P hehe

 

Nu ska jag slänga mig i soffan och hoppas jag orkar vara vaken ett tag till :)

 

ha det gött och sov så gött! :)

Såg en video på facebook. En tjej som blev mobbad i skolan och ska sjunga i xfactor. (hon va grym!!)
Och tårarna bara spruta ut.. Kanske för att hon verkligen kunde förmedla smärtan man bär med sig när någon mobbar en, eller kanske för att jag själv har varit "offret" till att bli mobbad.

 

Jag har själv förträngt mycket av det som har hänt, men man kommer ju snabbt tillbaka till den lilla flicka man var och man mådde ju inte bra. Men jag hade en pappa som lärde mig mycket hur jag skulle klara mig i denna grymma värld.

Pappa lärde mig alltid att man ska inte slåss, utan ska du "slå" någon ska du göra det med ord. Det har han lärt mig sen barnsben.

I Lågstadiet stod man ju bara där och funderade på "vad säger han till mig?! säger han att jag är tjock, men han är ju inte smal själv" Något som inte gick ihop för mina små öron eller min hjärna. Jag blev även ner sparkade en gång när jag gick hem från skolan, en kille kommer cyklandes bakom mig, sparkar till mig så jag flyger in i en stenvägg. Där satt jag med huvudet mot marken och undrade om jag verkligen förtjänade detta, medans idioten cyklar iväg skrattandes..

Men ju längre tiden gick och ju äldre man blev förstod man ju mer och mer att dom sa det bara för att såra en och få en och bli ledsen.

I mellanstadiet, blev väl grabbarna lite hårdare i orden och det var gris och allt annat som kom ur deras munnar, det var inte många som mobbade mig,  men det var väl kanske två som kom med glåpord.

 

men jag körde med "jag kan banta, du kommer alltid vara dum i huvudet!" och det fick deras ärthjärnor att få kortslutning och då växte jag!

 

jag hade alltid med mig pappa i bakhuvudet och det kommer jag alltid ha..

Glömmer aldrig en kille som ständigt mobbade mig när vi stod och väntade på skolbussen. Jag kan ärligt talat säga att jag hatar honom! Men en dag fick min pappa nog. Han tog med mig till mobbarens hus. Frågade mobbarens pappa vart han var. han var inte hemma just då. Så pappa skällde ut hans far, hans pappa kunde inte göra så mycket, för det var ju hans son som hade gjort fel och han tackade pappa för att han kom (mobbarens pappa skällde oxå ut sin son).
Något jag fick reda på senare i livet, var även att pappa hade tagit grabben för det oxå. Min pappa är inte nådig när han ser att något är fel. Det är så här pappor ska agera när dom ser att sina barn far illa eller någon annans barn.

 

mobbaren mobbade mig aldrig igen och ingen annan heller. Tror nog ingen ville stöta på min pappa. Han är min hjälte.

Min mamma och pappa vek aldrig en tum för att jag skulle ha det bra!
Dom stöttade mig även när jag skulle börja högstadiet och skulle hamna i samma klass som en av mobbarna. Då åkte dom raka vägen till rektorn, för det kunde inte gå till så här!
tyvärr gick det inte igenom att byta klass. Men han slutade mobbade mig, för jag hade fått skinn på näsan och min bror och hans kompisar var aldrig långt bort.

Han var inte elak mot mig och det var skönt. Men på det sättet har man alltid försökt och leva felfri, för att inte få några glåpord mot sig. Något som blir konstigt när man vill säga vad man tycker, något jag gör idag!:)

 

I högstadiet vart jag aldrig mobbad, vi var ett bra gäng då som hängde ihop och jag växte mig ännu starkare och jag mådde väldigt bra då..

 

jag kan alltid räkna med min mamma och pappa, dom finns alltid där. Samma sak när vi hade utvecklingsamtal eller vad man kallade det i gymnasiet. Min svensklärare berättade för mig att jag skulle få IG. Något som inte gick ihop för någon av oss, för jag hade verkligen kämpat med svenskan. jag gjorde allt hon sa, jag tog åt mig allt, MEN hon hjälte mig inte. Hon ville bara hjälpa VG och MVG "barnen"
När hon sa att jag skulle få ig, då såg man i pappas ögon hur det brann och ja, hon fick sig en utskällning om hur en lärare ska vara och han berättade hur mycket jag hade kämpat med svenskan. Då gick det upp ett ljus för henne. Man kan inte bara dömma efter vad som skrivs på ett papper, utan även hur mycket man kämpar och jag kämpade!! Jag har svårt för svenskan, det vet jag. Men jag har blivit bättre!

 

så mina föräldrar har verkligen stöttat mig och visat att man inte är grym på något, så handlar det lika mycket om att kämpa sig fram.

när jag ändå pratar om hur underbar min pappa är och hur han verkligen ryter till när något är fel. så kommer jag aldrig glömma när vi var nere i varberg (tror jag) och min bror spela fotbollscup. killarna spelade ett rent spel förutom motståndarna som glidtacklades, sparkade på allt annat än bollen.. dom spelade inte fotboll helt enkelt och deras tränare skrek och berömde dom. Pappa frågade honom hur i helvete han kunde berömma dom och frågade om han inte såg vad dom höll på med?! tränaren lekte väl dum och pappa blev vansinnig och tog av sig glasögonen och fråga tränaren om han skulle låna dom, för tydligen såg inte dom samma match!
När man står där tänker man mycket om allt och inget.. och vad fan håller pappa på med?! men i efterhand, gud va kul och vad klockrent det där är! HAHAHA

 

Idag mår jag väldigt (jävligt) bra och man ska aldrig göra sig själv till ett offer, det är alla som mobbar som är offren som har så dåligt självförtroende att dom måste trycka ner någon annan, för att själva må bra!

 

 

 

känner att jag har fått tillbaka min energi och vill träna, träna träna!
Men vill inte gå själv i början, varför? jag vet inte. Jag har något behov av sällskap och massa girltalk.. Men samtidigt vill jag inte sitta hemma och bara vänta på att personer ska ha tid för mig. Men idag har Ann tid för mig, ska bli så underbart och få träna och prata av sig.

 

Jag har tröttnat på och vara en slappis som jag vart i December. Men jag har även vart sjuk och jag var glad att skiten bröt ut, har gått och vart småförkyld hela hösten. Men nu hoppas jag det vänder och att jag kan starta året med träning och få rullians på det.

 

Tror min brist på energi har vart mycket med jobbet, man vet det kommer lägga ner. Och det rör mig inte i ryggen så jätte mycket, för det är inte det jag vill göra. Jag är för kreativ och för social för att jobba där. Jag älskar mina arbetskamrater, men jag älskar inte uppgiften vi har och det är jag nog inte ensam om att tycka.
jag har ju även sökt utbildning, men kom ju som sagt inte in, just för att jag saknar erfarenhet.. är det inte det man ska få av en utbildning och praktik inom det?!

Även om det kanske suger nu, så finns det ju alltid en mening med ALLT, så jag har slutat vara bitter över det beskedet och istället har jag blickat framåt på vad jag vill göra.

Kom in på en utbildning för 5 år sen, som jag tackade nej till för jag var inte redo för det. Samma veva som jag fick reda på att jag kom in, fick jag även reda på att min mormor hade cancer och det tog hårdare än vad jag trodde och jag kände då att jag inte skulle klara av att läsa. Mormor var min allra bästa vän, hon och jag växte oss starka ihop.

Men ju mer jag tänkt på den utbildningen så känner jag att den kanske ändå är rätt för mig. Den kan var grunden till vad jag vill göra i längden :)

 

Med tankar kommer även massa frågor, frågor som man får svar på efter vägen. Men detta är det nya steget i min väg till ett nytt jobb. Ett jobb som jag kommer älska av hela mitt hjärta! Det kanske inte dyker upp detta året, eller nästa år.. Men det är min framtid, det är dit jag strävar, det är mitt mål.

 

Mitt mål detta år är att komma i gång med träningen, på riktigt, inga svakar (ja, dom kommer komma ändå) men jag ska komma igång på ett hållbart sätt.

 

Jag tränar på sats, så den som vill vara min träningskamrat är varmt välkommen att hänga på. hojta bara till! :)

 

Ja, det ska bli skönt med ett nytt år.
Hade sökt till en utbildning, som jag inte kom in på. hade sökt den i karlstad på distans, men det var jag inte beviljad för jag har inte jobbat inom det, så då gick det inte, tycker det är irriterande att dom INTE kunde har skrivit det från början.

Sökte den även till en annan kommun. MEN min hemkommun vill inte Betala bidraget man får. Eller hur det nu var, motiveringen var -ej prioriterad utbildning.
Vad vet dom om mina prioriteringar?! alltså måste jag vara utan slutbetyg och vara arbetslös i 5 år innan dom släpper in en innanför skolans väggar?

Kanske ska söka i en helt ny stad? men det vill jag ju inte, helst inte. Men får ta mig en funderare på vad jag verkligen vill!

Skulle kunna tänka mig frisör. Men finns bara i storstäderna och jag vet inte om jag är redo för att flytta eller plugga så långt bort, när jag är så van att jobba. Men något måste jag göra. För jag orkar verkligen inte sitta hemma och vara arbetslös. Det är liksom inte min grej..

 

Vad ska jag göra?!?!

Ibland bara älskar jag min hobby! den är avslappnande och den får mig att skapa något andra tycker om.

 

jag sätter motiv på ljus, den senaste tiden har det vart mycket ljus på barn, föräldrar som vill ge bort i julklapp. Den perfekta julklappen, dop presenten, födelsedag, eller varför inte mor och far dag :)

 

Har fått många komplimanger för dom och jag önskar nästan det kunde sprida sig ännu mer, så man en vacker dag kanske kan öppna en egen liten inredningsbutik med MASSA ljus och massa inredning som passar ihop med ljusen.

 

Har även andra drömmar för min lilla butik. Vore så himla kul.. Men allt bottnar sig alltid i PENGAR! Pengar pengar pengar. Tänk om man var rik, ibland önskar jag att jag var en kreativ människa med ett öga för uppfiningar. Tänk vad kosing en skulle kunna få in på det. Få patent på något kanske, men vad skulle det vara isf! 

 

Just nu sitter jag väl mest i väntat på svar på en utbildning jag har sökt och hoppas verkligen jag kommer in, jag behöver detta, jag behöver börja något nytt, något annat, släppa det gamla och in med något nytt. Kanske inte detta jag tänkte när jag var femton, men ibland behöver man bli några år äldre för att förstå vilken väg man egentligen vill gå 

---

 

Har även insett på senare tid att jag måste unna mig saker, jag intalar mig hela tiden att jag inte har råd, att jag måste lägga pengarna på något annat, men istället bara flyger pengarna iväg och jag har inte gjort ett skit med dom.

 

Har tex beställt så jag ska få Glossybox, en gång per månad. För att jag är värd det, jag gör det jag ska på jobbet, trots en axel som behöver massage. Jag gör det jag ska i hemmet för att hålla det fräscht, men unar jag mig något för mig själv någon gång, nej!
Som jag och bell sa en gång, man jobbar för att kunna unna sig saker, man jobbar ju inte bara för att få ihop till räkningar. Och jag kanske behöver komma tillbaka till det för att få lite lyx i vardagen.

 

jag bara längtar tills jag får fixa naglarna, fixa till fransarna. fått tips att Sanna på jobbet http://moonzanna.se/ där har ni hennes blogg, en trevlig blogg att besöka.

 

have a nice day!

 

 

Ny vecka, nya möjligheter.

 

Det är väl så man ska se på livet? helt klart ska man det, tänk vad mycket negativt det finns i världen. Vad många negativa människor det finns i världen.

 

Det är ju bara och ta sig en titt på facebook. Endel svänger ju med humöret värre än en gravid kvinna. Helt ärligt, vem får för sig att alla vill veta ALLT om en?

 

klart att personer är nyfikna, det är så vi är som människor och jag får DAMP på personer som skriver A men inte B, Varför skriva A om du ändå inte kan säga B högt?! Varför? Det är väl klart som fan man blir nyfiken.

 

Men helt ärligt blir jag inte nyfiken längre utan tänker mer -jaha ett till sånt inlägg!

Om någon skriver ut att dom mår såååå dåligt och sen frågar folk men vad är det? -nej, det kan jag inte ta här.

Räkna inte med mitt medlidande. Kan du inte prata ur skägget är du inte värd min energi eller min tid.

 

kanske låter lite elakt, men vem orkar med sånt längre?

eller dom som skriver ut allt?

 

Finns många varianter. Jag skriver ut sånt jag kan stå för, endel skriver ju något sen har dom tagit bort inlägget, för att dom inte kan stå för skiten. Stå för skiten ni skriver!

 

Nu låter jag nästan lite sur, men det är jag inte, har bara tröttnat :P

 

Idag ska jag iväg till jobbet, göra min plikt till samhället, ni vill väl ha era lönebesked i tid va? ;) hehe

 

Kan säga att jag har vart lite dag vilsen. Jag trodde det var den 25e idag och trodde jag hade fått lön, satt med min bunt räkningar och hade inte fått mina pengar. då blev jag lite orolig, men sen kollade jag datumet och insåg att jag låg lite före;)

 

I MORGON är det lön. härligt, behövligt men mindre kul när räkningarna tar allt :( ska även betala försäkringen på bilen för ett halv år, MINDRE kul men behövligt och det är gött i längden när man slipper den räkningen på ett halv år sen :)

 

Tänk att man är SÅ beroende av dessa pengar, tänk om vi kunde leva i en värld där pengar inte spelade någon roll. Där alla hade lika mycket, alla samma. Medans jag skriver detta inser jag själv va jävla tråkigt det lät. Men jag vill va en rik bitch!!

 

tack för mig, nu är det dags att fixa det sista innan jobbet kallar :)

Funderar jag väldigt mycket, på det mesta och jag läser väldigt mycker om saker jag funderar på..

 

I några dagar nu har jag haft kramper i magen och då läser jag ju om vad det kan vara och vad som är fel på mig.

Har jag cancer, har tarmarna vridit på sig mm mm mm...

Men när jag pratar med min mamma så släpper allt sånt där..

 

Ringde 1177 igår, dom är som en mamma som lugnar en när man inte kan ringa mamma. :P nu låter det som jag ringer dom ofta. Men jag har ringt dom tre gånger och varje gång har dom stillat mina nerver..

Jag ringde ju igår vid tolv tiden för att jag blev orolig för magen, magen var uppsväld och var en malande känsla, har gått över till stor del nu. Som tur var, var det bara stopp i systemet.. Men man blir så orolig när man inte vet.
Och som jag söker på problem läser och hittar att alla symtom stämmer, då blir man orolig och stressar upp sig och tänker att man ska få ligga på akuten hela natten. Men icke sa nicke, jag mår mycket bättre idag och jag hoppas det håller i sig.

 

Jag trodde först jag va gluten eller laktos, eftersom kramperna kom i samband med att jag åt mat, så en dag åt jag ingen mjöl eller något med gluten i, var väldigt jobbigt och sitta och kolla på min sambo när han vräkte i sig en pizza, medans jag satt med en sallad, nog för att jag behövde den där salladen, behöver inte äta pizza:P

 

hade ju tänkt träna skiten hur mig den här veckan, men istället satt man med magvärkar halva veckan. Tur jag träna måndag och tisdag iaf, så jag fick två pass denna veckan :) Men har ju inte ätit normal dessa dagar så hade ju inte kunna träna ändå, inge bra och träna om man inte får i sig någon energi. Vatten och plommon och lite mat har varit min diet denna helg, men ändå står magen ut som om jag vore gravid (nej, jag är inte gravid) bara tarmarna som är uppsvälda och behöver space.

 

känner att jag har funnit en glöd i träningen och jag hoppas den håller i sig och jag hoppas ekonomin håller i sig så jag slipper att må dåligt över både pengar OCH träning..

 

för övrigt någon som vill skänka mig 150000 kroner? har hittat vårat dröm hus!! ÅH jag är så himla kär!!

 

nej, nu håller jag på och fryser ihjäl, så det blir sängen nu! :)

 

god natt mina guldkorn <3

Som jag skrev i slutet av mitt blogg inlägg om min kära syster, skrev jag att dom små sakerna i livet blundar man lite för, klart att jag oxå klagar över små grejer att disken inte gör sig själv eller att jag måste tvätta..

 

MEN ja, det finns ett MEN oxå och jag bryr mig inte lika hårt längre för vardagliga problem.

Jag tycker personligen det är väldigt onödigt att bråka, tjafsa, klaga på saker som kommer hända vare sig vi vill eller ej. Hundar skiter inne någon gång, katter blir uttråkade och river i gardinerna och klart att man ska få gnälla på det, men jag kanske inte är den som sitter och gnäller på samma sätt..

 

Klart som fan jag gnäller på livet i vissa tillfällen och jag känner att ALLT är pest OCH kolera.. Men jag hakar inte upp mig och jag låter det inte ta min energi, jag VILL inte att det ska ta min energi.. Man lever bara en gång, som vi vet nu iaf och jag vill inte leva i att klaga..

 

Klart att man har vissa dagar då man vill att någon annan ska diska, tvätta, städa, tanka bilen, handla och allt sånt, men ärligt det sker inte, man lever för att klara sig själv och klara av sysslor själv.. Men är man två delar man på allt och det är väldigt skönt, jag är lycklig med den delen iaf.

 

Endel kanske inte förstår mitt tänk, men när personer slits ifrån en, eller kanske har man haft en dålig uppväxt får man en annan syn på livet. MEN jag menar inte att man måste ha vart med om detta för att kunna se livet på ett positivt sätt och inte lägga energin på annat, vi är byggda olika hur vi lägger upp vårat liv och vårat klagande.

 

Endel klagar helt enkelt mer än andra och det är ju så vi är, vi är olika. Vi är ingen lik, vi kan finna likheter i varandra, men på något sätt skiljer sig våra liv vid någon stig på vägen. Det tycker jag är bra för jag vill inte vara för lik någon, det skulle bli allmänt jobbigt ;)

 

Jag tycker det är kul och diskutera, men inte på en nivå så det blir jobbigt. Men samtidigt har jag mist vänner eller man kanske ska säga "vänner" som inte accepterar att jag inte är lik dom och som inte kan acceptera att jag är olikt dom och jag värderar på ett helt annat sätt än dom.

 

När jag gick på hypnosterapi hade jag en vän som inte klarade av att jag byggde upp mig och blev stark och stod emot henne och hennes negativa tänk. Allt var så negativ för henne och när jag var positivt blev det kaos för henne, eller när jag mådde dåligt över vad som har hänt mig, kunde hon inte bara sitta tyst och BARA lyssna, utan var tvungen och hitta saker som var värre, men som inte var värre, inte för mig.. Att mista sin syter är inte det samma som att tex mista en bil. så därför är inte vi vänner längre.

 

Jag gör val här i livet, jag väljer vägar där kanske inte alla väljer att haka på, men jag hittar andra vänner på vägen.

 

tex nu har jag så många underbara vänner som jag umgås med, kanske ses minst en gång varannan vecka, det är mycket när man är vuxen. :P och jag tycker det är så himla underbart.

 

I torsdag tex när jag träffade christine sa jag till henne att jag är så glad att vi har hittat tillbaka till varandra och umgås och det är aldrig något gnäll utan vi har det förbaskat trevligt.
Jag kan nämna många som jag har så här med, men tog just detta tillfälle eftersom det ligger närmast i tiden och personer slipper ta illa upp om jag inte nämner dom. Vi är vuxna människor och borde se mellan raderna hur allt är. Bara för man inte blir nämnd, betyder det inte att man är glömd..

 

Min förra vän var väldigt så att hon var tvungen och få bekräftelse hela tiden och jag har inte riktigt tid med sånt. Daltande är inte min starka sida, och det vet ni som är mina vänner att jag är inte en person som daltar med er utan jag säger rakt ut och att det bara är att bita ihop och komma igen.

 

Entra älskar man detta med mig, eller så retar man sig gallfeber på det.. Take it or leave me ;)

 

Nu ska jag krypa ner i soffan och njuta av detta lediga och underbara Lördag.