CarolineSkogh

Såg en video på facebook. En tjej som blev mobbad i skolan och ska sjunga i xfactor. (hon va grym!!)
Och tårarna bara spruta ut.. Kanske för att hon verkligen kunde förmedla smärtan man bär med sig när någon mobbar en, eller kanske för att jag själv har varit "offret" till att bli mobbad.

 

Jag har själv förträngt mycket av det som har hänt, men man kommer ju snabbt tillbaka till den lilla flicka man var och man mådde ju inte bra. Men jag hade en pappa som lärde mig mycket hur jag skulle klara mig i denna grymma värld.

Pappa lärde mig alltid att man ska inte slåss, utan ska du "slå" någon ska du göra det med ord. Det har han lärt mig sen barnsben.

I Lågstadiet stod man ju bara där och funderade på "vad säger han till mig?! säger han att jag är tjock, men han är ju inte smal själv" Något som inte gick ihop för mina små öron eller min hjärna. Jag blev även ner sparkade en gång när jag gick hem från skolan, en kille kommer cyklandes bakom mig, sparkar till mig så jag flyger in i en stenvägg. Där satt jag med huvudet mot marken och undrade om jag verkligen förtjänade detta, medans idioten cyklar iväg skrattandes..

Men ju längre tiden gick och ju äldre man blev förstod man ju mer och mer att dom sa det bara för att såra en och få en och bli ledsen.

I mellanstadiet, blev väl grabbarna lite hårdare i orden och det var gris och allt annat som kom ur deras munnar, det var inte många som mobbade mig,  men det var väl kanske två som kom med glåpord.

 

men jag körde med "jag kan banta, du kommer alltid vara dum i huvudet!" och det fick deras ärthjärnor att få kortslutning och då växte jag!

 

jag hade alltid med mig pappa i bakhuvudet och det kommer jag alltid ha..

Glömmer aldrig en kille som ständigt mobbade mig när vi stod och väntade på skolbussen. Jag kan ärligt talat säga att jag hatar honom! Men en dag fick min pappa nog. Han tog med mig till mobbarens hus. Frågade mobbarens pappa vart han var. han var inte hemma just då. Så pappa skällde ut hans far, hans pappa kunde inte göra så mycket, för det var ju hans son som hade gjort fel och han tackade pappa för att han kom (mobbarens pappa skällde oxå ut sin son).
Något jag fick reda på senare i livet, var även att pappa hade tagit grabben för det oxå. Min pappa är inte nådig när han ser att något är fel. Det är så här pappor ska agera när dom ser att sina barn far illa eller någon annans barn.

 

mobbaren mobbade mig aldrig igen och ingen annan heller. Tror nog ingen ville stöta på min pappa. Han är min hjälte.

Min mamma och pappa vek aldrig en tum för att jag skulle ha det bra!
Dom stöttade mig även när jag skulle börja högstadiet och skulle hamna i samma klass som en av mobbarna. Då åkte dom raka vägen till rektorn, för det kunde inte gå till så här!
tyvärr gick det inte igenom att byta klass. Men han slutade mobbade mig, för jag hade fått skinn på näsan och min bror och hans kompisar var aldrig långt bort.

Han var inte elak mot mig och det var skönt. Men på det sättet har man alltid försökt och leva felfri, för att inte få några glåpord mot sig. Något som blir konstigt när man vill säga vad man tycker, något jag gör idag!:)

 

I högstadiet vart jag aldrig mobbad, vi var ett bra gäng då som hängde ihop och jag växte mig ännu starkare och jag mådde väldigt bra då..

 

jag kan alltid räkna med min mamma och pappa, dom finns alltid där. Samma sak när vi hade utvecklingsamtal eller vad man kallade det i gymnasiet. Min svensklärare berättade för mig att jag skulle få IG. Något som inte gick ihop för någon av oss, för jag hade verkligen kämpat med svenskan. jag gjorde allt hon sa, jag tog åt mig allt, MEN hon hjälte mig inte. Hon ville bara hjälpa VG och MVG "barnen"
När hon sa att jag skulle få ig, då såg man i pappas ögon hur det brann och ja, hon fick sig en utskällning om hur en lärare ska vara och han berättade hur mycket jag hade kämpat med svenskan. Då gick det upp ett ljus för henne. Man kan inte bara dömma efter vad som skrivs på ett papper, utan även hur mycket man kämpar och jag kämpade!! Jag har svårt för svenskan, det vet jag. Men jag har blivit bättre!

 

så mina föräldrar har verkligen stöttat mig och visat att man inte är grym på något, så handlar det lika mycket om att kämpa sig fram.

när jag ändå pratar om hur underbar min pappa är och hur han verkligen ryter till när något är fel. så kommer jag aldrig glömma när vi var nere i varberg (tror jag) och min bror spela fotbollscup. killarna spelade ett rent spel förutom motståndarna som glidtacklades, sparkade på allt annat än bollen.. dom spelade inte fotboll helt enkelt och deras tränare skrek och berömde dom. Pappa frågade honom hur i helvete han kunde berömma dom och frågade om han inte såg vad dom höll på med?! tränaren lekte väl dum och pappa blev vansinnig och tog av sig glasögonen och fråga tränaren om han skulle låna dom, för tydligen såg inte dom samma match!
När man står där tänker man mycket om allt och inget.. och vad fan håller pappa på med?! men i efterhand, gud va kul och vad klockrent det där är! HAHAHA

 

Idag mår jag väldigt (jävligt) bra och man ska aldrig göra sig själv till ett offer, det är alla som mobbar som är offren som har så dåligt självförtroende att dom måste trycka ner någon annan, för att själva må bra!