CarolineSkogh

Som jag skrev i slutet av mitt blogg inlägg om min kära syster, skrev jag att dom små sakerna i livet blundar man lite för, klart att jag oxå klagar över små grejer att disken inte gör sig själv eller att jag måste tvätta..

 

MEN ja, det finns ett MEN oxå och jag bryr mig inte lika hårt längre för vardagliga problem.

Jag tycker personligen det är väldigt onödigt att bråka, tjafsa, klaga på saker som kommer hända vare sig vi vill eller ej. Hundar skiter inne någon gång, katter blir uttråkade och river i gardinerna och klart att man ska få gnälla på det, men jag kanske inte är den som sitter och gnäller på samma sätt..

 

Klart som fan jag gnäller på livet i vissa tillfällen och jag känner att ALLT är pest OCH kolera.. Men jag hakar inte upp mig och jag låter det inte ta min energi, jag VILL inte att det ska ta min energi.. Man lever bara en gång, som vi vet nu iaf och jag vill inte leva i att klaga..

 

Klart att man har vissa dagar då man vill att någon annan ska diska, tvätta, städa, tanka bilen, handla och allt sånt, men ärligt det sker inte, man lever för att klara sig själv och klara av sysslor själv.. Men är man två delar man på allt och det är väldigt skönt, jag är lycklig med den delen iaf.

 

Endel kanske inte förstår mitt tänk, men när personer slits ifrån en, eller kanske har man haft en dålig uppväxt får man en annan syn på livet. MEN jag menar inte att man måste ha vart med om detta för att kunna se livet på ett positivt sätt och inte lägga energin på annat, vi är byggda olika hur vi lägger upp vårat liv och vårat klagande.

 

Endel klagar helt enkelt mer än andra och det är ju så vi är, vi är olika. Vi är ingen lik, vi kan finna likheter i varandra, men på något sätt skiljer sig våra liv vid någon stig på vägen. Det tycker jag är bra för jag vill inte vara för lik någon, det skulle bli allmänt jobbigt ;)

 

Jag tycker det är kul och diskutera, men inte på en nivå så det blir jobbigt. Men samtidigt har jag mist vänner eller man kanske ska säga "vänner" som inte accepterar att jag inte är lik dom och som inte kan acceptera att jag är olikt dom och jag värderar på ett helt annat sätt än dom.

 

När jag gick på hypnosterapi hade jag en vän som inte klarade av att jag byggde upp mig och blev stark och stod emot henne och hennes negativa tänk. Allt var så negativ för henne och när jag var positivt blev det kaos för henne, eller när jag mådde dåligt över vad som har hänt mig, kunde hon inte bara sitta tyst och BARA lyssna, utan var tvungen och hitta saker som var värre, men som inte var värre, inte för mig.. Att mista sin syter är inte det samma som att tex mista en bil. så därför är inte vi vänner längre.

 

Jag gör val här i livet, jag väljer vägar där kanske inte alla väljer att haka på, men jag hittar andra vänner på vägen.

 

tex nu har jag så många underbara vänner som jag umgås med, kanske ses minst en gång varannan vecka, det är mycket när man är vuxen. :P och jag tycker det är så himla underbart.

 

I torsdag tex när jag träffade christine sa jag till henne att jag är så glad att vi har hittat tillbaka till varandra och umgås och det är aldrig något gnäll utan vi har det förbaskat trevligt.
Jag kan nämna många som jag har så här med, men tog just detta tillfälle eftersom det ligger närmast i tiden och personer slipper ta illa upp om jag inte nämner dom. Vi är vuxna människor och borde se mellan raderna hur allt är. Bara för man inte blir nämnd, betyder det inte att man är glömd..

 

Min förra vän var väldigt så att hon var tvungen och få bekräftelse hela tiden och jag har inte riktigt tid med sånt. Daltande är inte min starka sida, och det vet ni som är mina vänner att jag är inte en person som daltar med er utan jag säger rakt ut och att det bara är att bita ihop och komma igen.

 

Entra älskar man detta med mig, eller så retar man sig gallfeber på det.. Take it or leave me ;)

 

Nu ska jag krypa ner i soffan och njuta av detta lediga och underbara Lördag.