CarolineSkogh

Igår hade vi lite firande för mig. Hela familjen kom förutom Isabelle som har bleve sjuk igen:(
Fick bara massa braiga saker :)

Fick en Symaskin av min älskling,, HALLÅ en symaskin.. han skämmer bort mig min karl!! :) men hans byxer kommer nog ligga mycker under nålen ;)

 

Fick pengar och sminka av mamma och pappa.
Sen fick jag en sån där mobilhållare som man har på armen av brorsan, vad det nu heter?

En plattång av Nathalie och Anton. :D
En sylåda fick jag av "svärmor" och två trisslottor av jörgen (nitlottor:( )

 

Jag är supernöjd!! :) Jag uppskattar verkligen såna grejer som man får användning för och det var en väldigt bra dag! jag somnade som en stock efter lite lördagsmys i soffan med goding, min enda lediga dag så man uppskatta verkligen egentiden vi fick ihop.

 

Var även iväg och tränade igår, underbart! hoppas verkligen man kan komma iväg varje lördagmorgon, är ju så underbart och komma upp på mörran så där.

jag och lollo har även planera hela nästa veckas träning. LOVELY!! :)

 

Jag måste planera in så där för att det ska bli av, men även gillar jag när det kommer spontant. Men känns skönt och komma igång och jag jobbade emot förkylningen i lördags och hoppas den håller sig borta. Tycker alla blir sjuka om och om igen. Finns det någon som känner sig 100% frisk?!

 

Nu ska jag lägga mig i soffan och njuta av att va ledig i 2 timmar och 40 minuter....

 

puss på er!!

 

Idag vaknade jag tidigt. kändes dock som jag hade sovit i en evighet, men icke.
Klädde på mig och drog iväg och tränade. kände inte att motivationen fanns där. men höll igång i 40 minuter. Tänkte göra lite hemma gympa, men då ringa Nathalie och frågade om jag ville komma dit. att välja mellan lite träning,mat och städning så valde jag att åka till henne.

 

Hon har precis flyttat hemifrån och bor ihop med sin kille. En riktigt mysig lägenhet. Käkade och pratade i massor, jätte mysigt och jag älskar verkligen den kontakten vi har. Hon är ju som sagt min systerdotter. Men hon känns mer som min lillsyster/bästa vän. Eftersom det bara är 8 år mellan oss så, så börjar ju åldrarna jämna ut sig nu ;)

Vi kollade på bilder när hon och Isabelle var små.. Gudars dom kommer alltid vara mina små troll :)

 

jobbade även idag, gick väldigt fort. för det var bra folk som jobbade.
Fick även ett kort på min syster av Dimpe. Från någon resa posten gjorde. Och det var bara 2 år gammalt från att hon dog. så det var kul och se det och hon var SÅÅ fin på kortet. Kan erkänna att det var lite jobbigt och se det speciellt när hon var så himla fin och såg så lycklig ut på kortet!
Men jag blev som sagt väldigt glad över att jag fick kortet, det kommer jag vara evigt tacksam för! :)

 

Nu sitter jag här och har precis städat lite, var väldigt behövligt. Känns som motivationen för att städa inte riktigt har funnits, men kan inte ha stökigt hur länge som helst :P hehe

 

Nu ska jag slänga mig i soffan och hoppas jag orkar vara vaken ett tag till :)

 

ha det gött och sov så gött! :)

Såg en video på facebook. En tjej som blev mobbad i skolan och ska sjunga i xfactor. (hon va grym!!)
Och tårarna bara spruta ut.. Kanske för att hon verkligen kunde förmedla smärtan man bär med sig när någon mobbar en, eller kanske för att jag själv har varit "offret" till att bli mobbad.

 

Jag har själv förträngt mycket av det som har hänt, men man kommer ju snabbt tillbaka till den lilla flicka man var och man mådde ju inte bra. Men jag hade en pappa som lärde mig mycket hur jag skulle klara mig i denna grymma värld.

Pappa lärde mig alltid att man ska inte slåss, utan ska du "slå" någon ska du göra det med ord. Det har han lärt mig sen barnsben.

I Lågstadiet stod man ju bara där och funderade på "vad säger han till mig?! säger han att jag är tjock, men han är ju inte smal själv" Något som inte gick ihop för mina små öron eller min hjärna. Jag blev även ner sparkade en gång när jag gick hem från skolan, en kille kommer cyklandes bakom mig, sparkar till mig så jag flyger in i en stenvägg. Där satt jag med huvudet mot marken och undrade om jag verkligen förtjänade detta, medans idioten cyklar iväg skrattandes..

Men ju längre tiden gick och ju äldre man blev förstod man ju mer och mer att dom sa det bara för att såra en och få en och bli ledsen.

I mellanstadiet, blev väl grabbarna lite hårdare i orden och det var gris och allt annat som kom ur deras munnar, det var inte många som mobbade mig,  men det var väl kanske två som kom med glåpord.

 

men jag körde med "jag kan banta, du kommer alltid vara dum i huvudet!" och det fick deras ärthjärnor att få kortslutning och då växte jag!

 

jag hade alltid med mig pappa i bakhuvudet och det kommer jag alltid ha..

Glömmer aldrig en kille som ständigt mobbade mig när vi stod och väntade på skolbussen. Jag kan ärligt talat säga att jag hatar honom! Men en dag fick min pappa nog. Han tog med mig till mobbarens hus. Frågade mobbarens pappa vart han var. han var inte hemma just då. Så pappa skällde ut hans far, hans pappa kunde inte göra så mycket, för det var ju hans son som hade gjort fel och han tackade pappa för att han kom (mobbarens pappa skällde oxå ut sin son).
Något jag fick reda på senare i livet, var även att pappa hade tagit grabben för det oxå. Min pappa är inte nådig när han ser att något är fel. Det är så här pappor ska agera när dom ser att sina barn far illa eller någon annans barn.

 

mobbaren mobbade mig aldrig igen och ingen annan heller. Tror nog ingen ville stöta på min pappa. Han är min hjälte.

Min mamma och pappa vek aldrig en tum för att jag skulle ha det bra!
Dom stöttade mig även när jag skulle börja högstadiet och skulle hamna i samma klass som en av mobbarna. Då åkte dom raka vägen till rektorn, för det kunde inte gå till så här!
tyvärr gick det inte igenom att byta klass. Men han slutade mobbade mig, för jag hade fått skinn på näsan och min bror och hans kompisar var aldrig långt bort.

Han var inte elak mot mig och det var skönt. Men på det sättet har man alltid försökt och leva felfri, för att inte få några glåpord mot sig. Något som blir konstigt när man vill säga vad man tycker, något jag gör idag!:)

 

I högstadiet vart jag aldrig mobbad, vi var ett bra gäng då som hängde ihop och jag växte mig ännu starkare och jag mådde väldigt bra då..

 

jag kan alltid räkna med min mamma och pappa, dom finns alltid där. Samma sak när vi hade utvecklingsamtal eller vad man kallade det i gymnasiet. Min svensklärare berättade för mig att jag skulle få IG. Något som inte gick ihop för någon av oss, för jag hade verkligen kämpat med svenskan. jag gjorde allt hon sa, jag tog åt mig allt, MEN hon hjälte mig inte. Hon ville bara hjälpa VG och MVG "barnen"
När hon sa att jag skulle få ig, då såg man i pappas ögon hur det brann och ja, hon fick sig en utskällning om hur en lärare ska vara och han berättade hur mycket jag hade kämpat med svenskan. Då gick det upp ett ljus för henne. Man kan inte bara dömma efter vad som skrivs på ett papper, utan även hur mycket man kämpar och jag kämpade!! Jag har svårt för svenskan, det vet jag. Men jag har blivit bättre!

 

så mina föräldrar har verkligen stöttat mig och visat att man inte är grym på något, så handlar det lika mycket om att kämpa sig fram.

när jag ändå pratar om hur underbar min pappa är och hur han verkligen ryter till när något är fel. så kommer jag aldrig glömma när vi var nere i varberg (tror jag) och min bror spela fotbollscup. killarna spelade ett rent spel förutom motståndarna som glidtacklades, sparkade på allt annat än bollen.. dom spelade inte fotboll helt enkelt och deras tränare skrek och berömde dom. Pappa frågade honom hur i helvete han kunde berömma dom och frågade om han inte såg vad dom höll på med?! tränaren lekte väl dum och pappa blev vansinnig och tog av sig glasögonen och fråga tränaren om han skulle låna dom, för tydligen såg inte dom samma match!
När man står där tänker man mycket om allt och inget.. och vad fan håller pappa på med?! men i efterhand, gud va kul och vad klockrent det där är! HAHAHA

 

Idag mår jag väldigt (jävligt) bra och man ska aldrig göra sig själv till ett offer, det är alla som mobbar som är offren som har så dåligt självförtroende att dom måste trycka ner någon annan, för att själva må bra!

 

 

 

känner att jag har fått tillbaka min energi och vill träna, träna träna!
Men vill inte gå själv i början, varför? jag vet inte. Jag har något behov av sällskap och massa girltalk.. Men samtidigt vill jag inte sitta hemma och bara vänta på att personer ska ha tid för mig. Men idag har Ann tid för mig, ska bli så underbart och få träna och prata av sig.

 

Jag har tröttnat på och vara en slappis som jag vart i December. Men jag har även vart sjuk och jag var glad att skiten bröt ut, har gått och vart småförkyld hela hösten. Men nu hoppas jag det vänder och att jag kan starta året med träning och få rullians på det.

 

Tror min brist på energi har vart mycket med jobbet, man vet det kommer lägga ner. Och det rör mig inte i ryggen så jätte mycket, för det är inte det jag vill göra. Jag är för kreativ och för social för att jobba där. Jag älskar mina arbetskamrater, men jag älskar inte uppgiften vi har och det är jag nog inte ensam om att tycka.
jag har ju även sökt utbildning, men kom ju som sagt inte in, just för att jag saknar erfarenhet.. är det inte det man ska få av en utbildning och praktik inom det?!

Även om det kanske suger nu, så finns det ju alltid en mening med ALLT, så jag har slutat vara bitter över det beskedet och istället har jag blickat framåt på vad jag vill göra.

Kom in på en utbildning för 5 år sen, som jag tackade nej till för jag var inte redo för det. Samma veva som jag fick reda på att jag kom in, fick jag även reda på att min mormor hade cancer och det tog hårdare än vad jag trodde och jag kände då att jag inte skulle klara av att läsa. Mormor var min allra bästa vän, hon och jag växte oss starka ihop.

Men ju mer jag tänkt på den utbildningen så känner jag att den kanske ändå är rätt för mig. Den kan var grunden till vad jag vill göra i längden :)

 

Med tankar kommer även massa frågor, frågor som man får svar på efter vägen. Men detta är det nya steget i min väg till ett nytt jobb. Ett jobb som jag kommer älska av hela mitt hjärta! Det kanske inte dyker upp detta året, eller nästa år.. Men det är min framtid, det är dit jag strävar, det är mitt mål.

 

Mitt mål detta år är att komma i gång med träningen, på riktigt, inga svakar (ja, dom kommer komma ändå) men jag ska komma igång på ett hållbart sätt.

 

Jag tränar på sats, så den som vill vara min träningskamrat är varmt välkommen att hänga på. hojta bara till! :)