CarolineSkogh

Grejar med saker inför flytten och hittade min diktbok från att syrran dog, och vilka dikter man skrev. Det är sjukt vilka verser och fraser man kan få ihop när man går igenom riktigt sorg.

En av dikterna var;
Nu är djävulen glad!
Det känns som han tog handen och slet ut mitt hjärta. Han gjorde djävulsdansen och hade mitt hjärta i sin hand. Han tog saxen och klippte i mitt hjärta, stoppade hjärtat tillbaka, han log och sen var han borta. Men smärtan han ställde till med försvinner aldrig, ingen ser vad han gjorde, men jag känner det varje dag, det finns alltid kvar...

i all den där sorgen blockerar man många tankar och jag minns inte ens att jag skrev detta. Tänk att man kan var så fullkomligt borta, men ändå så medveten om vad som händer. Jag var 17 år då, kanske inte den lättaste tiden, man är vuxen men ändå så liten..
hittade några dikter om orättvisan och varför, många varför, varför just Linda... Men även efter alla dessa 9 år hittar man fortf. inga svar.

hade även skrivit om funderingar.
"livets stora funderingar är olika. Jag funderar på hur mitt liv kommer bli, eller om jag kommer ha ett liv. Man vet aldrig, min livlina kanske brister i natt eller om 80 år. Fatta vad mycket man hinner med på 80 år eller vad lite på 15 år..."

Man lever vidare och accepterar det som händer.
Men hur många accepteranden måste man ta innan alla är nöjda?

Den dagen jag dör kommer jag troligen få svar.. Men först ska jag leva livet :)

Efter alla dessa år av saknad och sorg, ilska och vrede, så är jag lycklig. Dom döda finns alltid med mig och stärker mig och dom levande lyfter upp mig när saknaden blir för stor.

puss på er! :)