CarolineSkogh

Den 25 Februari skulle min älskade moster fylla år..
Hon var en förebild till mig, Hennes glada humör, hennes sprudlande energi.
Hon var en moster som alla vill ha.

Alltid när hon ringde så sa hon -hej! det är bara jag :)
Vad man önskar att man kunde spola tillbaka tiden så man fick höra orden och rösten en sista gång.
Att personer som sprider sån glädje måste slita ifrån oss förtidigt..

Jag minns dagen som igår, dagen vi aldrig förstår..
Önskar man kunde få svar varför bra människor drabbas av hemska saker..

Min älskade moster fick cancer.. Något som jag tog väldigt hårt, hon var ju min STJÄRNA! Hon var vacker, hon va stark, hon va en kvinnlig förebild.

Det var då jag verkligen fick veta vad ordet saknar betyder. Att sakna någon så det gör ont i hela jävla kroppen, det är saknad att veta att jag ALDRIG kommer få träffa henne igen, det är då det gör ont av saknad.

Det tog mig 2 år att bearbeta det som hade hänt, två år..det är en lång tid..Men jag gjorde det!
Lång tid tog det, men jag gjorde det och jag gav inte upp..
Minns även begravningen, såg alla mina kusiner m familjer och morbror o mamma och älskade mormor.. Man såg hur alla skakade av gråt..
Det fanns inge glädje, bara en jävla massa sorg.. Enda tröstande ordet man fick var av min älskade syster..
-Vi klarar detta tillsammans.. Dom orden gjorde mycket, jag kände mig inte ensam, vi hade varandra. Kärleken till varandra gjorde oss starka även om det tog tid, tillslut fann vi styrkan i all sorg och kunde börja bearbeta allt som hade hänt..

Men när vi väl hade börjat kommit på fötter kom nästa smäll.. Telefonen ringer 03.00 16 september, min älskade syster är påväg till sjukhuset.. jag låsas som jag inte hör något men jag hör på mammas steg fram och tillbaka i huset, jag hör hennes gråt och skrik.. allt är verklighet..något hemskt har hänt...
05.00 ringer telefonen igen jag hör pappa skrika NEJ, va i helvete säger du!!

jag vet inte riktigt om jag vill veta vad som har hänt,, men jag hör att pappa kommer mot min dörr och öppnar den.. jag kollar på han och han säger -Linda har dött.
enda jag får ut mig är -VÅRAN LINDA!

allt är svart, allt är verkligen svart! Det finns inget ljus i tunneln..
Man blir påmind varje gång dörrklockan ringer och det är blombudet..
Jag vet att folk vill visa sin omtanke, men jag blir bara förbannad för alla jävla blommor..vad hjälper en blomma mig? ingenting, dom är vackra..Det finns inget vackert med att mista en familjemedlem.

Folk kommer för att ge sitt stöd, med kramar och tröstande ord.. Inget hjälper.. Jag känner mig som en apa i bur som alla kollar på..
Det tisslas o tasslas i skolan, Sörger hon inte? hur orkar hon gå i skolan efter bara en vecka? frågorna är många för dom runt om.. Men jag har flera frågor, jag kan ge er svar på era frågor..men mina frågor kommer alltid förbli obesvarade..

Begravningen kommer,, ser en bil som åker på parkeringen, endast en nyfiken jävel.. sånt gör mig så förbannad..låt oss va!
jag minns musiken som spelades, jag minns prästen prata om att hon var en ängel.. jag minns folk sa farväl vid kistan..jag minns inte så mycket mer..förutom en man i uniform som lyfter på hatten för mamma..så vacker.. han jobbade med syrran.. tyvärr minns jag inte ansiktet..för mig är det mesta svart..

Min kära syster var en omtyckt person både privat och på jobbet.
Även min moster var en omtyckt person på både jobbet och privat... Varför er två?
Ni var mina kvinnliga förebilder, ni stod stadigt med båda fötterna på jorden. Ni var två Starka kvinnor som folk såg upp till...

Mary Larsson 2001-11-30
Linda Skogh 2003-09-16

Ni var och kommer alltid va bäst!
jag älskar er nu och föralltid!